Yetin

Sökandet efter den fruktansvärde snömannen.

Över hela världen berättas historier om vildmän, stora ap-liknande varelser som påstås leva i avlägsna ödemarker. 

Illustration av en Yeti från boken Det Anatomiska uppslagsverket (för identifieringen av allehanda sjukdomar), Peking utgåva, av Lovsan-Yondon och Tsend-Otcher. Tibet, 1700-tal. Illustration av en Yeti från boken Det Anatomiska uppslagsverket (för identifieringen av allehanda sjukdomar), Peking utgåva, av Lovsan-Yondon och Tsend-Otcher. Tibet, 1700-tal.

I den Nordväst-Amerikanska folktron finns Ts'emekwes, Skoocooms, Sasquatch och Bigfoot. Från Sibirien och Karelen finns vittnesmål om den skygga jätten Chuchunya. Den spanske kryptozoologen Jordi Magraner studerade, fram till sin mystiska död 2002, den Yeti-liknande varelsen Barmanou i de Afganska och norra Pakistanska bergstrakterna.

 

Av dessa så kallade Kryptoider är den Tibetanska Yetin utan tvekan den mest kända.

 

Berättelser om Yetin har funnits i den Tibetanska mytologin hundratals år. I västvärlden började man höra man talas om Yetin först under 1800-talet då britterna började utforska Himalaya.

 

År 1889 berättar Överstelöjtnant Laurence Austine Waddell i sin bok Among the Himalayas hur han observerar märkliga spår i snön vid sjön Sikkims strand, på 5000 meter över havet. Enligt de lokala guiderna har spåren lämnats av en stor apliknande varelse de kallar Mi-go.

Ruinerna av klostret Gurugem, där enligt Jesuit missionärer, en karta till den heliga staden Olmolungring förvarades. Foto Karl Wienert 1938. Ruinerna av klostret Gurugem, där enligt Jesuit missionärer, en karta till den heliga staden Olmolungring förvarades. Foto Karl Wienert 1938.

Yetin i den Tibetanska folktron

 

Hos de för-buddistiska shamanska mystikerna inom den uråldriga Tibetanska Bön religionen kallas Yetin Mi rgod och beskrivs som en hårig jätte som ger ifrån sig ett visslande ljud. Mi rgod ansågs vara väktare till den dolda staden Olmolungring, där gudarna ännu levde och samlade uråldrig visdom i ändlösa bibliotek. Bön schamanerna använde även Mi grods heliga blod för olika magiska syften. Mi rgod sades kunna ligga i dvala under mycket lång tid och påstods även ha bytt skepnad flera gånger under årtusendena. Enligt Bönmystikerna var Mi grod redan ett gammalt släkte då Gudarna skapade den första människan.

 

I för-buddistisk tid dyrkade Lepcha folket i Sikkimdalen Yetin som jaktens gud. Man sade även att den som såg en Yeti ofta dog eller försvann.

Edmund Hillary och Tenzing Norgay på Mount Everest 1953. Edmund Hillary och Tenzing Norgay på Mount Everest 1953.

Märkliga spår

 

Då allt fler försöker att bestiga Himalayas högsta berg börjar rapporterna om Yetin bli allt vanligare.

 

I sin bok Mount Everest The Reconnaissance, 1921, berättar Howard-Bury hur han upptäcker märkliga fotspår i Lhakpa-la passet på 6400 meters höjd över havet. Avtrycken i den mjuka snön ser ut som om de lämnats av en barfota människa, men Howard-Bury menar att de troligen härrör från en mycket stor varg som sprungit på ett sådant sätt att spåren ser ut som att de kommer från en tvåbent varelse. Han tillägger dock att hans sherpas är övertygade om att spåren lämnats av Den människoätande snömannen, en varelse de kallar Jo bran.

 

Bland de många andra bergsbestigare som sett spår av Yetin återfinns Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay vilka var de första som besteg Mount Everest 1953. Hillary hävdade att han sett fotspår efter varelsen på ca 6000 meters höjd. 

 Ernst Schäfer Expeditionen i Tibet. Foto Karl Wienert 1938. Ernst Schäfer Expeditionen i Tibet. Foto Karl Wienert 1938.

Nazisternas sökande efter Atlantis

 

1938 organiserar den Tyska organisationen Ahnenerbe en expedition till Tibet. Expeditionen leds av Ernst Schäfer och skall officiellt undersöka Tibets klimat, geografi och kultur. Många pålitliga källor, däribland medlemmar i expeditionen, hävdar dock att expeditionens verkliga syfte är att söka efter de mytiska Aryernas ursprung i den Atlantiska koloni som Buddisterna kallar Shambhala.

Yeti skalp och hand. Nu återlämnade till Khumjung klostret. Yeti skalp och hand. Nu återlämnade till Khumjung klostret.

Expeditionens antropolog, Bruno Beger, är övertygad om att vägen till Shambhala bevakas av varelser som de buddistiska mystikerna kallar Mi-go. Om expeditionens resultat i sökandet efter Mi-go och vägen till Shambhala råder delade meningar. Ryktena är många och bevisen få, då mycket av expeditionens material försvann eller förstördes vid andra världskrigets slut.

 

Konkreta bevis.

 

Trots mängder med rapporter om fotspår och även ögonvittnesskildringar från såväl lokalbefolkning som västerländska bergsbestigare och äventyrare finns emellertid få konkreta fysiska bevis för att "Den förfärlige snömannen" faktiskt existerar. 

Yetispår. Foto E. Shapton 1951. Yetispår. Foto E. Shapton 1951.

Bland de fysiska bevis som har presenterats, kan nämnas en skalp som Edmund Hillary fann i Khumjung klostret 1960 och skelettet av en Yeti-hand som smugglades till London av skådespelaren Jimmy Stewart 1957. Bägge har av vissa forskare avfärdats som förfalskningar.

 

Ett av de bästa bevisen som hittills kommit fram är de foton på fotavtryck som togs av bergsbestigaren Eric Shapton år 1951.  

Basläger II, Maurice Herzog expeditionen 1950. Foto Marcel Ichac. Basläger II, Maurice Herzog expeditionen 1950. Foto Marcel Ichac.

Bilderna, som togs på närmare 6000 meters höjd visade klart och tydligt fotspår efter en tvåbent varelse. Ingen har kunnat bevisa att fotona är falska.

 

Man har även insamlat påstådda Yeti-hår som kommer från ett för vetenskapen okänt djur.

 

Dr. Oudot

 

Det avgjutna fotavtryck som finns i Dr Cagliostros samlingar inköptes 1954 och ska ha tillhört Dr. Jacques Oudot som deltog i Maurice Herzogs omtvistade Annapurna expedition 1950. 

Dr Oudots gipsavgjutning av det märkligat fotavtrycket. Dr. Cagliostros samling. Dr Oudots gipsavgjutning av det märkligat fotavtrycket. Dr. Cagliostros samling.

Avgjutningen är hela 47 cm långt och 21 centimeter brett. Enligt beräkningar borde en varelse som lämnar ett sådant avtryck vara mer än 300 cm lång och väga närmare 250 kg.

 

1953 försökte Dr. Oudot publicera en artikel om sina upptäckter i Journal de Chirurgie, men blev refuserad. Kort därefter dödades han i en tragisk bilolycka, endast 39 år gammal.

 

Vi förhandlar i nuläget med en anonym källa som har det enda bevarade manuskriptet till Dr. Oudots artikel i sin ägo. Vi hoppas att snart kunna publicera detta, i samband med en planerad utställning av det märkliga fotavtrycket.

 

O. Hejll, Intendent.

Kommentera gärna inlägget: